Jag har funderat mycket på synen på matematikundervisning i Sverige. Vi har en undervisningstradition som de flesta av oss inte är medvetna om. Alla svenskar har en gemensam bild av hur en mattelektion går till. Att fixa vikarie till matten är enkelt i alla fall tycker man det på min skola, de ska bara se till att barnen tar upp böckerna och arbetar.
I somras lästa jag The Teatching Gap, i den blev min känsla bekräftad. Vi undervisar som vi själva blev undervisade, andra länder har inte samma metodik de har sin tradition. I Sverige kommer det starka trender som ska frälsa oss från okunskap (tex mängdlära, skriftlig huvudräkning..) Pendeln slår hårt, den nya metoden gäller när den inte lyckas heller så byter vi metod.. Den nya metoden gäller men själva lektionsupplägget blir kvar och analysen, eftertanken saknas.
Vi är inte så dåliga som media påstår, enligt undersökningar lyckas vi relativt bra men andra länder utvecklas mer och deras resulatat förbättras. Undersökningar visar att svenska elever är positiva till matematikämnet och har en känsla av att det är bra på matematik.
Japan är ett land som lyckats förbättra resultaten vid internationella undersökning. De utvecklar undervisningsmetodiken med eftertanke, analys och försiktighet. Det finns skolor i Sverige som försöker hitta en japanskundervisningstradition men i försvenskad form. Vår skola har fått pengar från skolverket vi ska försöka utveckla vår underviningsmetodik. Vi ska bland annat arbeta med gemensamma planeringar och askultationer på varandras lektioner.
Jag vill berätta vad jag ser höra era tankar kring undervisningstradition och matematikmetodik.
